Starta upp återställningen

golvlampaJanuari kan vara den deppigaste av månader. Men den kan också bära med sig en ljuv föraning, som i år, ett löfte om något.

I går fick jag plötsligt sådan lust att starta upp, börja på, sätta igång. I mitt fall brukar det oftast vara att återskapa. På min vandring genom huset föll blicken på golvlampan. Den som i flera år har fått mitt inre att splittras och rasa nedåt fötterna, på grund av det dåliga skick den har befunnit sig i. Nu är det dags, tänkte jag och slet bort banden, yttertyget, fodret, de vita lindade banden kring stålstängerna.

Jag vet precis när jag gjorde det förra gången, för när jag satt på golvet och sydde de täta stygnen, och tog ut en knappnål i taget av de tusende, då kröp sonen in i den om och om igen. Slutet på 1970-talet.

Säkert var det samma vinddrag i januari som den gången fick mig att åka till en lokal mitt emellan Norra Bantorget och Sveavägen och lära mig den ofattbart krångliga konsten att renovera en golvlampa från 1800-talet. Tyget, det fanns på Buttericks: lampskärmstyg hette det bara, så vitt jag minns.

Var dag hoppade lampskärmen omkring i baksätet på min folkvagn, fram och tillbaka till kiosken på Lidingö, där den stod på glassboxen.golvlampa2

Säkert kommer det att ta mig flera år, som förra gången. Mitt senaste barnbarn kommer att vara i den åldern att hon kryper in i den och jag skriker: Nej! Och Buttericks har ingen tygavdelning längre. Om skärmen blir klar någon gång, då ska sonen få lampan och när han är 80 år, då är det dags att renovera den igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.