En människa i min närhet

Det är intressant att personerna i mina romaner stannar kvar i min värld. Jag har inte hittat på dem, men deras handlingar, önskningar och känslor har jag uppfunnit. Tydligen spelar det ingen roll att jag är upphovet, de är en gång för alla formade, tillyxade och blodfyllda. Jag trodde nog att de bara skulle glida förbi, visserligen göra intryck, men lösas upp och gå vidare. Men det sker inte, de stannar, och rätt vad det är vill de bli nämnda igen. Flytta på dig, säger jag, ge dig iväg, det finns så många andra som vill ha plats.

En av dem är Tideke Petersson.  Så jag pusslade, letade och grubblade för att hitta samband mellan de medeltida brev, där Tideke var nämnd! En gång var översättningen från latinet fel på Riksarkivet och jag gick vilse gång på gång. Och nu, i andra boken, kommer förklaringen till varför han blev mördad.

Tideke var en syndare. Men genom den första synden, girighet, överlevde en gren av Hjorthornsätten, som kom att existera tre generationer i Husby i Dalarna.  Den andra synden, homosexualitet, fick till följd att han räddade en föräldralös flicka till ett bra liv. Den värsta synden i dagens ögon, var att han våldförde sig på en ung flicka. Därigenom fick han en avkomma, som ska göra stordåd. I tredje delen.

Men inget av det framkommer av bevarade handlingar. Där är han bergsman på Kopparberget och äger borgerskap i Västerås. Han har en dotter Kristina som är gift med Everhard Kansten. Han gifter sig en andra gång med Margareta Konradsdotter.

Allt det andra har jag hittat på! Och det var då konstigt om jag inte ska kunna övertyga mig själv om att det är fantasi.

 

 

 

5 reaktioner på ”En människa i min närhet”

  1. Jag förstår att det måste kännas … ovant! för en faktagalning som du! Men det är bara att gratulera: fantastiskt att kunna ”skriva fram”, som det heter numera, en person på detta sätt. Det gör dig ju på ett sätt gudomlig. Dina fingrars dans över tangentbordet ljuter i sanning (trots att du hittar på) liv – nytt liv! – i en människa. Även hos mig har Tideke stannat kvar. Just det där att han inte bara är god och inte bara ond gör honom svår att skaka av sig. Han lurpassar på de mest oväntade ställen; det är väl nåt kontrakt han är ute efter igen.

    1. Ja, lurpassar är rätt ord. Albrekt Dürer har ett självporträtt, där han är naken och ungefär medelålders. Hans gestaltning av sig själv som ung var av ett helt annat slag. Kolla in porträtten om du kan, det inspirerade mig till Tidekes utseende. De skulle kunna vara en illustration av James Joyces A Portrait of an Artist as a Young Man. Tack för din kommentar! Jag tror nu faktiskt, att han är ute efter något…

      1. Nej, mittåt! När jag gick med hunden mindes jag att det var Dorian Grays Porträtt av Oscar Wilde jag menade. Det var längesedan jag läste dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.