Kategoriarkiv: Hundpromenad

Gummor som samlar ris

Som en park

Skogen nära mitt hus är som en park. Inga grenar ligger på marken. Inga stubbar finns det; om ett träd tas ner sågas det ända nere vid marken. Den gamla körvägen är lyckligt omedveten om moderna maskiner. Grenarna är uppsamlade i högar, som tas bort före sommaren. Jag kunde tro att de prydliga högarna är gjorda av någon liten gumma, som ska ta hem dem för att elda med.

Jag ser bilden framför mig av gumman som går böjd under en stor knippa ris med rep omkring, som löper ner över axeln och till händerna. Visst dök de upp ganska ofta i sagorna? Och senare, i berättelser ur verkligheten, var skogarna befolkade av gummor som levde av – ja, vad levde de av?

Ägde de sin stuga eller fick de bo där av barmhärtighet? Ibland hade de några höns. En katt var alltid med på teckningarna. Man tar för givet att de var änkor efter någon fattig man. Men hade de inte fått några barn som kunde hjälpa dem? Och Gud bevare dem för vintrarna, då de också skulle samla ris för att inte frysa ihjäl. För vedbod hade de inte förstås.

Därefter dök det upp ett par stycken som var närmare mig. Exempelvis den gumma, som fått mig att tro har lite finskt blod i ådrorna. Det var mamma som berättade att hon trodde att hon träffat min farfars mor, som absolut var finska, för hon rökte pipa. Hon bodde i en stuga i skogen, kanske i trakten av Skinnskatteberg. Men jag har kollat kyrkböckerna. Farfars mor var inte finska, hon bodde i trakterna av Ljusnarsberg och om det skulle ha varit Gustava, så hade hon varit minst 91 år. Dessutom rökte svenska kvinnor pipa ganska flitigt.

En annan gumma har bott i det här huset. Hon hette Anna och jag har ett foto av henne som ung. Hon var ogift och bodde här med sin bror. När jag kom in här hade hon varit död i nästan 20 år. Det gick att räkna ut var vattenhinken hade stått och vägen de gått över köksgolvet.  Brodern råkade ut för en olycka och dog, därför bodde hon ensam här i många år: hjälpte till på gårdarna och fick en slant. Gick omkring och sålde bär. Kanske samlade hon ris, hon också. När hon dog visade det sig att hon haft ett gediget bankkonto. Ändå levde hon armt och torftigt.

Många gummor har bott i små stugor i skogen. Ibland fick de in en slant på att driva ut ont eller blanda örtmediciner, men för det mesta genomled de var dag på lite potatis, en skvätt mjölk och lite bröd, som någon vänlig själ kom med. När hönorna började värpa på våren måste ha varit årets mest glädjande begivenhet. Livet var ensamt och det hände inte mycket. Vi ska inte glömma dem, de är inte långt borta. Varken i tid eller i rum. Och en morgon kanske jag möter en av dem när jag kommer vandrande med hunden.

 

Att bana väg

Fyra gånger har jag gått upp till skogsbrynet och fått en smal men ostadig väg genom snötäcket. När jag köpte en schäfer för länge sedan såg jag för min inre syn hur jag skidade över åkrarna, medan hunden tog vidderna omkring mig i stora språng. Så blev det inte. En gång försökte jag och när jag mödosamt tragglade framåt gick han efter mig i spåret.
Men den här lilla nya hunden, Golden Retriever, ja, kanske inte så liten för många, han är redan uppe i skogen när jag sjunker ner i mina första steg. Det är som han flyger, och han älskar det. Han vill inte gå på upptrampade vägar, nej i lössnön, där är han hemtam.
I morse gick jag kanske för fjärde gången och tänkte: nu ska jag öka på så jag kommer på stigen upp i skogen, till slut har jag fått tillbaka min runda. Jag följer bara hundens spår, inte vet jag hur det kommer sig att han vet var stigen går när allting är en enda stor yta av snö.
Hur som helst, jag tog i och gick i mina fårskinnsfodrade stövlar inköpta på Granngården för så där tio år sedan, tre storlekar över min normala för att jag inte ska behöva böja mig när jag kliver i och ur dem.
När jag väl kom upp i skogen, ovanför den ostadiga väg jag fått upp, skogen såg jag: här har någon gått. Vem kan det vara som kom stövlande? Fotspåren verkar så lugna och trygga, jämn lunk. Jag tog en i taget av dem som skulle kunna går här och jämförde:: en går utåt med ena foten, han är det inte, tre har hund och det finns inga hundspår. En kvinna utan hund, men hon har mindre fötter. Och så motionären, men han går med stora kliv. Nej, jag kunde inte komma på det, men jag blev förtjust i fotspåren, fin person som varken stannar eller jäktar, tänkte jag.
Så upphörde spåren plötsligt bara så där. Jag såg mig omkring, jag funderade. Kors då, det var jag själv som gått där, jag hade glömt att jag faktiskt hade varit upp en bit. Då blev jag lite stolt över att jag är lugn och trygg och går i en jämn lunk. Medan hunden är långt före.