Skomakarna på det historiska torpet i Norn.

Ett historiskt torp
Skomakarens torp i utkanten av Norn fick fint besök 1841. Bild: Ylva Nordgren.

Det var ju så märkvärdigt att självaste patron dansade med döttrarna till skomakaren på Norn. Frågan är varför han både var med under vigseln och på bröllopsfesten. Det finns inget riktigt svar, bara antaganden.

Skomakaren hette Johan Spennare och det var en av hans döttrar som gifte sig. Hon, Cajsa Greta, gifte sig med sonen till kolaren på Norrby fäbodar. Inte särskilt märkvärdigt. Cajsa Greta och kolaren Jan Persson höll ihop hela livet och bodde kvar på Norrby fäbodar tills de blev gamla.

Familjer i nedanstående artikel
Johan Spennare, mästersmed, 1741 – 1797
Född i Engelsberg, död i Turbo
Hustru Kerstin Jansdotter 1748 – 1815 (?)
Född i Söderbärke död i Turbo (?)
————-
 Son: Johan Spennare, (den unge) skomakare, 1787 – 1847
Född i Turbo, död på Skedvibacken i Norn
Hustru Catharina Ersdotter 1788 – 1858
Född i Hamre, Hedemora, död på Svedjan, Hedemora
 ————-
Son 1: Johan Spennare (sonson) 1813 – 1865
Född i Norn, död i Dalsbyn, Säter
Hustru Maja Norgren 1813 – 1894
Född i Turbo, död i Hushagen, St. Tuna
Son 2: Carl Spennare 1824 – 1884
Född i Norn, död i Norn
Hustru Stina Söderlund 1826 – 1880
Född i Söderbärke, död i Norn
————-
Son: Anders Spennare 1851 – 1936
Född i Dalsbyn, död i Islingby
Hustru 1: Matilda Berglund 1857 – 1890
Född i Norn, död i Islingby
Hustru 2: Margareta Eriksdotter 1857 – 1933
Född i Nyhyttan, död i Islingby

Johan Spennare, mästersmeden

Lite mera märkvärdig var skomakarens far, vars namn också var Johan Spennare. Han var mästersmed och hade kommit till Lågforsen från Engelsberg när han var 33 år. (Lågforsens bruk låg i Djörkhyttan utanför Hedemora.) Med sig hade han hustrun och en ettårig dotter. Familjen kom 1774, just som en spik- och en klipphammare hade byggts vid Lågforsen. I förhörsboken stod det: Herr Brukspatron Angersteins smeder: Johan Spennare (1).
Och när han dött av magsjuka 1797 vid 56 års ålder skrev prästen att han levt Stilla och anständigt.
Han hade vid sin död tre döttrar och två söner. En av sönerna var Johan Spennare, som då var tio år och senare skulle bli skomakare på Norn. Christina Jansdotter överlevde sin man med 18 år. Patronerna var mycket rädda om duktiga smeder, både känslan och ryktet följde med sönerna.

Johan Spennare, den unge, bruksskomakare på Norn

Sonen Johan Spennare kunde inte ta sin fars yrke, han var låghalt. Det fanns inte mycket att välja på då, skomakaryrket var så gott som givet. Alla arbeten på den tiden var hårda och ansträngande för kroppen. En skomakare satt på sin stol.

Skomakarens stol var trebent. Den här finns i smedjan på Husby hembygdsgård.

När Johan var nitton år kom tillfället. Skomakaren på Norn, Nils Nilsson, behövde en skomakardräng. Johan fick jobbet och flyttade in hos skomakaren. Han måste ha haft ett stort tålamod. Inte förrän efter sex år blev han ensam skomakare på Norn. Nils Nilsson med hela sitt hushåll, som det står i kyrkboken, flyttade till Söderbärke. Lite ovanlig anteckning, man får en känsla av att det skedde i flygande fläng. Till och med kanske påtryckningar från högre ort?

Johan var väl förberedd, redan innan Nils Nilssons flyttlass gick iväg lästes första lysningen från predikstolen för honom och Catharina Ersdotter från Hamre. De gifte sig i november 1812 och en månad efter det att Nils Nilsson flyttat var Johan gift, bruksskomakare och inflyttad i lägenhet nr 6. Han var 25 år och hon 24. Under de följande sexton åren, fick de sex barn. Två gossar och fyra flickor. Båda pojkarna blev skomakare, som sin far.
Så byggdes det ett alldeles nytt torp i utkanten av Norn. Sannolikt åt skomakare Johan den unge och hans Catharina. Bruket gick bra, det var mycket fint folk som behövde skor och stövlar, skomakaren var duktig yrkesman (så som hans far, mästersmeden) och han behövde mera utrymme för sin verkstad.
När Johan och Catharina tog sitt nya hem i besittning 1831, hade tre av barnen flyttat hemifrån.

Johan Spennare, sonson, skomakare i Dalsbyn, Säter

Äldsta barnet till skomakaren fick samma namn som sin far och farfar. När de flyttade till Hammarudden, som senare skulle byta namn till Sofietorp, var han arton år. Han var skomakarlärling hos sin far, men hade förmodligen inte alls det tålamod hans far hade haft. Redan när han var tjugo år var en flicka med barn och de gifte sig den 24 juni 1833. Hon hette Maja Norgren och var från Turbo. Att han inte sagt något hemma och gifte sig så sent (de fick barnet i oktober) tyder på att han inte vågade säga något till sin far utan hade skjutit upp det. Maja var också blott tjugo år.
Jag är säker på att fadern var missnöjd, att det blev gnissel. En sak som tyder på en konflikt var att vid dopet av deras dotter hade Johan angivit till prästen att han var sockenskomakare. Det stämde då inte alls, han hade inte tagit över faderns verksamhet i Norn. Det syns som om det var rent önsketänkande från sonens sida. Fadern var bara 46 år och om han lovat något, så hade han tagit tillbaka det. Johan var äldsta sonen och det var brukligt att när man gifte sig fick man ta över, det var regel hos bönder och hantverkare. Men det var ändå fadern som bestämde när det skulle ske. Därför var det vanligt att äldste sonen fick vänta i många år för att gifta sig.

Det unga paret bodde hos Johans föräldrar, han fortsatte arbeta åt fadern. Men de kunde inte bo kvar, något var uppenbarligen fel. En månad efter barnets födelse bor de i Ingvallsbenning och året efter får de en andra dotter. Att Johan inte kan försörja familjen som skomakare i Ingvallsbenning verkar klart. Snart är de tillbaka på Hammarudden med sina två små flickor.
Men det går inte som Johan vill den här gången heller. Till allt annat har hans lillebror Carl blivit äldre och börjat lära sig yrket. Snart beger sig Johan och Maja åter iväg. Att uppbrottet gick hastigt förstår man, eftersom han tog ett jobb som dagkarl på Ämbjörs ängar i Säter.
Därefter flyttade de runt mellan olika ställen i Säter och till slut blev han skomakare i Dalsbyn och där var de kvar hela livet. Sammanlagt fick de tio barn, av vilka tre avled. Av de sju barnen är två gossar och de blir båda skomakare. Redan på 1850-talet blev skomakare Johan i Dalsbyn, (sonson till mästersmeden) backstugusittare. Han var svårt sjuk och dog vid 51 års ålder av nervfeber (tyfus). Då var hans lillebror Carl för länge sedan bruksskomakare i Norn och bodde på Sofietorp.

Carl Spennare, bruksskomakare på Norn

Carl var nio år när Johan gifte sig och elva när hans bror gav sig av för att aldrig komma tillbaka.

När vigseln mellan Cajsa Greta och kolarsonen Jan Persson ägde rum 1841 var Carl sjutton år och bodde hemma. Även hans tjugoåriga syster Anna och den yngsta, Charlotta, var kvar. Äldsta dottern Maja Stina hade flyttat till Hedemora, men var helt visst hemma på bröllopet. Den enda som saknades var äldste sonen, Johan, som bodde i Dalsbyn. Det var en stor händelse för alla barnen. Torpet bytte namn till Sofietorp och där skulle Carl komma att bo i så gott som hela sitt liv.
1846, då han var tjugotvå, gifte han sig med Stina Söderlund från Söderbärke och fick ta över skomakeriet.
Året efter avled hans far, Johan Spennare den unge. Han hade varit den förste skomakaren i släkten och förste Spennare på Norn. Så här kan man läsa i förhörsboken: död 8/8 1847. Mycket låghalt.
I död- och begravningsboken står det: Johan Spennare insjuknade i Schedvibacken hos Anders Andersson i tarmvred och dog inom ett dygn. Ehuru hustrun och fem barn vistades inom en fjärdedels mils avstånd ifrån sjuklägret och blefo underrättade om hans svåra plågor besökte dock ingen honom förrän han avlidit. Dog den 8/8 1847, 60 år gammal. 6 barn varav två söner.
Enligt kyrkboken bor följande personer på Sofietorp när Johan Spennare blir sjuk: Hustrun Catharina, sonen Carl, dennes hustru Stina, deras nyfödda son. Äldsta dottern Maja Stina hade kommit hem med ett nyfött barn. Så två av hans barn bodde hemma: Carl och Maja Stina. Det var visserligen en lördag och söndag, kanske de tre övriga döttrarna var hemma och hälsade på. Men varför kom ingen till den sjuke så fall?
Anders Andersson, som bodde på Skedvibacken i Norn, var tre år äldre än Johan. Hans hustru hade dött tre månader tidigare. Hans son hade tagit över verksamheten. Till honom hade alltså Johan gått en lördag.
Johan Spennares hustru, Catharina Ersdotter, levde i ytterligare elva år. När hon dog bodde hon hos sin dotter Charlotta på Svedjan i Hedemora. Hon var gift med en dagkarl.

Carl Spennare och hans hustru Stina fick nio barn mellan åren 1847 och 1869, fem gossar och 4 flickor. Två av dem avled: en gosse och en flicka. Efter en lång gärning som skomakare på Sofietorp flyttade Carl i slutet av 1870-talet upp till bruket med Stina och de två barn som bodde hemma. Han blev då kyrkvaktare. Stina dog i en bröstsjukdom 1880, 54 år gammal.
Carl dog 1884, troligen i vattsot (kan vara flera sjukdomar, men har att göra med att kroppen fylls av vatten). Han blev 59 år.

Norns bruk som det antagligen såg ut när Carl Spennare flyttade från Sofietorp upp till ”bruket”, som prästen kallar det. Bilden ingår i Norns Vänners bildarkiv på Norn.

Anders Spennare, bruksskomakare på Norn

Anders var son till Johan i Dalsbyn. Han föddes där 1851 och upplevde redan från sjuårsåldern att fadern var sjuk. De blev backstugusittare: bodde i en stuga på annans mark och ägde inget själva. På det sättet kunde skomakaren arbeta i den takt han mäktade, allteftersom hans sjukdom förvärrades. De hade säkert en bit jord till potatisland och kunde också ha några djur. Och Anders lärde sig yrket.

När fadern dog i tyfus 1865, var Anders fjorton år. Modern hade då tre barn kvar hemma, förutom Anders var det Lisa, sjutton, och Anna, tio år. Lisa flyttade ganska snart, men de två yngsta bodde med modern i många år. Anders flyttade inte förrän 1879 och då till Norn. Dit hade hans tre äldre systrar i tur och ordning begett sig. Det hade blivit ett längtans skimmer runt Norn under deras uppväxt. De hade sin farbror Carl Spennare och sina kusiner där, kanske hade de varit där flera gånger under sina barndomsår också. En vacker och lugn hemtrakt där det fanns trygghet och arbete. Att Anders ofta hade varit i Norn innan han gav sig dit för gott, visas av att han hade en fästmö där, skogvaktare Berglunds dotter Matilda.
Så blev hans farbror på Norn, Carl Spennare, änkling. Han lät meddela att det var dags för honom att lämna över skomakeriet. Då gifte sig Anders och Matilda, i september 1880, och fick bostadsadress Sofietorp. Första barnet, Johannes, föddes i december året efter. Andra barnet, Joel, levde i ett och ett halvt år, så dog han i lunginflammation. Fem månader senare föddes nästa son, som också fick namnet Joel. Han avled av en bröstsjukdom vid elva månaders ålder. Att föräldrarna var rädda och nedbrutna förstår man av att de anställde en piga som hjälp. För nästa son, Arvid, var nyfödd när Joel dog.
Anders och Matilda beslöt sig för att i stället bosätta sig i det nya och fina Islingby. Där byggdes egnahem och där fanns affärer, bibliotek, skola och idrottsförening. I Sofietorp vilade sorgen tung. I september 1886 tog de sina två söner och allt de ägde och vinkade adjö till sina vänner och släktingar i Norn. Tre år tidigare hade Anders lillasyster Anna flyttat till Hushagen med man och tre barn. Det var också nybyggt och fint i Domnarvets Järnverks regi, såsom Islingby. Där bodde Anders mamma, Maja Norgren. Hon dog där av ålderdom när hon var 80 år (1894).
Vid den tidpunkten hade Anders hunnit gå igenom en fruktansvärd katastrof. De hade två pojkar med sig från Norn, året efter fick de en dotter och två år senare ytterligare en dotter. Men 1889 blev den ena efter den andra sjuk och från mars till juli dog tre av barnen. Året därpå avled också Matilda. (Diagnoserna är hjärnhinneinflammation, lunginflammation, lungsot.) Pigan gav sig av, lärlingen sade upp sin plats. Anders var ensam med en nioårig son.

Det tog inte lång tid, så kom en barmhärtig samarit till dem: Margareta Eriksdotter. Hon hade bott på Norn när Anders flyttade in där, hon hade varit vän med Matilda, de var lika gamla. Född i Nyhyttan hade hon arbetat sig upp som piga och förblivit ogift. Nu kom hon från Uppsala, där hon haft anställning hos en lektor med familj i sex år. Hon var 33 år.
Jag är övertygad om att Margareta varit förälskad i Anders, men att han valt Matilda. När hon anländer till Islingby i november 1890 står hon som piga i förhörsboken. En månad senare gifter de sig.
Åren 1891 – 1904 får de sju barn, sex pojkar och en flicka. Av allt att döma är det ordning och reda i hemmet, flickan och de sju pojkarna (den äldste, Johannes, var Matildas son) som växer upp i det moderna lilla egnahemshuset får en fin start och rejäla yrken.
Margareta Eriksdotter var min mormors faster.

Margareta Eriksdotter och skomakare Anders Spennare på äldre dar. I bakre raden står de sju sönerna och längst till vänster främre raden deras dotter. Bilden är en kopia av en kopia och kommer från en av deras ättlingar i Borlänge.

————————–
Tre generationers öden utspelade sig på Sofietorp. Två generationer skomakare med efternamnet Spennare, betrodda och duktiga, tillbringade sitt yrkesverksamma liv där. Den tredje flyttade efter att två av hans barn dött. Kvinnorna kom från Hedemora, Söderbärke och Norn. Åtta flickor och elva gossar föddes i torpet och säkert några barnbarn också. Det har dött några i torpet, men inte många. Carls två barn samt Anders två söner. När flickorna gifte sig var det brukligt att festen var i deras hem, så de har bjudit på åtta bröllopsfester under årens lopp.

Ett historiskt torp

Det här torpet blev en gång i tiden alldeles särskilt bemärkt i kyrkböckerna. Brukspatron, som beordrade prästen att göra anteckningarna, var en människa i sorg. Att han själv dikterat texten förstår man, enligt tidens sed var alla hans titlar och befattningar medtagna.

Ett historiskt torp
Skomakarens torp i utkanten av Norn fick fint besök 1841. Bild: Ylva Nordgren.

Bilden här ovanför är tagen 2018, nästan 187 år efter att det byggdes. Torpet ligger lite för sig självt nordväst om Norns bruk i Södra Dalarna. För att komma dit går man vägen förbi kyrkogården (som invigdes 1781). Vägen slutar vid torpet och övergår till att bli en stig uppåt skogen.

Den första texten är skriven med sirlig handstil i marginalen i förhörsboken:

Den 14 Febr. 1841 befalte Brukets Disponent Kammarherren och Riddaren af Nordstierne Orden f.d. Förste Expeditions Secreteraren i Kabinettet för utrikes Brefväxling philosophie Magistern Hr Nils Tersmeden att stället å sidan 12 (som man förut brukade kalla Hammarudden) skulle till åminnelse af hans fru Agneta Sofia Cederström kallas Sofietorp. Samma dag var i detta Nybygge bröllop då skomakaren Joh. Spennares dotter Cajsa Greta blef gift med Kohlaren Jan Persson i Norrby fäbodar. Kammarherren bevistade bröllopet. Se vigselboken sid 23.”

Tänk att denne märkvärdige man, Jacob Nils Tersmeden, var med på ett bröllop, där skomakarens dotter gifte sig! Det måste ha varit en stor ära för skomakarfamiljen. Tersmeden var disponent för Norns bruk, men han bodde inte där. I slutet av 1700-talet blev ägarskiftena många och ingen ägare hade bott på Norn sedan Lorenz Peter Söderhielm flyttade i början av 1770-talet. Också dessförinnan hade patronerna vidlyftiga åtaganden och bodde inte mycket på Norns bruk. Nils Tersmedens huvudgård Hässle, finns fortfarande kvar i Fittja utanför Stockholm. De som skötte Norns bruk var förvaltarna.

Men nu vill han alltså att skomakarens stuga ska heta Sofietorp efter hans avlidna hustru. Det här året, 1841, var han 46 år. Fem år tidigare hade han ärvt faderns andel (2/3) av Norn. Han var således ganska ny i sin befattning. Två år tidigare hade han mist sin hustru Agneta Sofia Cederström. Hon var bara 25 år då hon avled i kraftig feber, som det står i död- och begravningsboken. Och nu, när skomakarens dotter Cajsa Greta gifter sig, blir han påmind om sitt eget bröllop, när hans Sofia stod brud, ung och vacker. Men han fick ha henne endast två år.

I vigselboken står det följande för den 14 februari 1841:

Kohlaresonen Jan Persson i Norrby fäbodar och skomakaredottren Cajsa Greta Spennare vid Sofietorp (förut kallade man stället Hammarudde efter udden, som ligger nedanför, äfven hade man kallat backen för mjölnarebacken. På stället hade man ej något bestämdt namn, emedan det byggdes först om Sommaren 1831.)

Wigseln skedde i Prästgården. Derifrån åkte man till Bröllopsgården. Brukets Disponent Kammareherren Nils Tersmeden var närvarande, ej allenast vid wigseln i Prästgården, utan efter middagsmåltiden äfven vid Bröllopsgården hvarest han dansade med Bruden och hennes systrar, samt skänkte till Bruden, och äfven till de Fattiga som bodde i stugan bredevid.

Samma dag lät Kammarherrn pålysa, att stället skulle till åminnelse af hans afledne hustru kallas Sofietorp”

Jacob Nils Tersmeden
Bilden är tagen av en litografi, gjord av Amalia Lindegren 1814 – 1891. (Wikipedia)

Nils Tersmeden var förstås ett barn av sin tid, där romantiken haft fäste i Sverige i minst 50 år. Känsla och fantasi hyllades, liksom naturens mystik och kraft. Ändå blir man rörd vid tanken på att han var med under vigseln och sedan dansade i skomakaren hus med både bruden och hennes systrar.

Två år senare gifte Nils Tersmeden om sig med Sofias syster Augusta Jacquette Cederström, som då var 25 år. Det var inte ovanligt att man gifte sig med syskon till avlidna, ett äktenskap var en förening mellan två ätter och var till bådas nytta.

Med Sofia fick han inga barn. Med hennes syster fick han sex barn, ett av dem blev endast fyra år. En av döttrarna, Anna Margareta, blev en känd rösträttsaktivist och författare. Kanske kan man lägga ihop de två uppgifterna: dansen på bröllopet och dotterns karriär och påstå att Nils var en man med öppet sinne?

Augusta Jacquette dog 1860, endast 42 år gammal. Nils Tersmeden levde ytterligare sju år och blev 72 år.

Till historien hör att befolkningen i Norn aldrig kallat huset Sofietorp. Till och med prästen upphörde så småningom att skriva namnet i kyrkboken.

Fotnot: nästa gång fortsätter jag berätta om skomakarfamiljen

 

Gummor som samlar ris

Som en park

Skogen nära mitt hus är som en park. Inga grenar ligger på marken. Inga stubbar finns det; om ett träd tas ner sågas det ända nere vid marken. Den gamla körvägen är lyckligt omedveten om moderna maskiner. Grenarna är uppsamlade i högar, som tas bort före sommaren. Jag kunde tro att de prydliga högarna är gjorda av någon liten gumma, som ska ta hem dem för att elda med.

Jag ser bilden framför mig av gumman som går böjd under en stor knippa ris med rep omkring, som löper ner över axeln och till händerna. Visst dök de upp ganska ofta i sagorna? Och senare, i berättelser ur verkligheten, var skogarna befolkade av gummor som levde av – ja, vad levde de av?

Ägde de sin stuga eller fick de bo där av barmhärtighet? Ibland hade de några höns. En katt var alltid med på teckningarna. Man tar för givet att de var änkor efter någon fattig man. Men hade de inte fått några barn som kunde hjälpa dem? Och Gud bevare dem för vintrarna, då de också skulle samla ris för att inte frysa ihjäl. För vedbod hade de inte förstås.

Därefter dök det upp ett par stycken som var närmare mig. Exempelvis den gumma, som fått mig att tro har lite finskt blod i ådrorna. Det var mamma som berättade att hon trodde att hon träffat min farfars mor, som absolut var finska, för hon rökte pipa. Hon bodde i en stuga i skogen, kanske i trakten av Skinnskatteberg. Men jag har kollat kyrkböckerna. Farfars mor var inte finska, hon bodde i trakterna av Ljusnarsberg och om det skulle ha varit Gustava, så hade hon varit minst 91 år. Dessutom rökte svenska kvinnor pipa ganska flitigt.

En annan gumma har bott i det här huset. Hon hette Anna och jag har ett foto av henne som ung. Hon var ogift och bodde här med sin bror. När jag kom in här hade hon varit död i nästan 20 år. Det gick att räkna ut var vattenhinken hade stått och vägen de gått över köksgolvet.  Brodern råkade ut för en olycka och dog, därför bodde hon ensam här i många år: hjälpte till på gårdarna och fick en slant. Gick omkring och sålde bär. Kanske samlade hon ris, hon också. När hon dog visade det sig att hon haft ett gediget bankkonto. Ändå levde hon armt och torftigt.

Många gummor har bott i små stugor i skogen. Ibland fick de in en slant på att driva ut ont eller blanda örtmediciner, men för det mesta genomled de var dag på lite potatis, en skvätt mjölk och lite bröd, som någon vänlig själ kom med. När hönorna började värpa på våren måste ha varit årets mest glädjande begivenhet. Livet var ensamt och det hände inte mycket. Vi ska inte glömma dem, de är inte långt borta. Varken i tid eller i rum. Och en morgon kanske jag möter en av dem när jag kommer vandrande med hunden.

 

En människa i min närhet

Det är intressant att personerna i mina romaner stannar kvar i min värld. Jag har inte hittat på dem, men deras handlingar, önskningar och känslor har jag uppfunnit. Tydligen spelar det ingen roll att jag är upphovet, de är en gång för alla formade, tillyxade och blodfyllda. Jag trodde nog att de bara skulle glida förbi, visserligen göra intryck, men lösas upp och gå vidare. Men det sker inte, de stannar, och rätt vad det är vill de bli nämnda igen. Flytta på dig, säger jag, ge dig iväg, det finns så många andra som vill ha plats.

En av dem är Tideke Petersson.  Så jag pusslade, letade och grubblade för att hitta samband mellan de medeltida brev, där Tideke var nämnd! En gång var översättningen från latinet fel på Riksarkivet och jag gick vilse gång på gång. Och nu, i andra boken, kommer förklaringen till varför han blev mördad.

Tideke var en syndare. Men genom den första synden, girighet, överlevde en gren av Hjorthornsätten, som kom att existera tre generationer i Husby i Dalarna.  Den andra synden, homosexualitet, fick till följd att han räddade en föräldralös flicka till ett bra liv. Den värsta synden i dagens ögon, var att han våldförde sig på en ung flicka. Därigenom fick han en avkomma, som ska göra stordåd. I tredje delen.

Men inget av det framkommer av bevarade handlingar. Där är han bergsman på Kopparberget och äger borgerskap i Västerås. Han har en dotter Kristina som är gift med Everhard Kansten. Han gifter sig en andra gång med Margareta Konradsdotter.

Allt det andra har jag hittat på! Och det var då konstigt om jag inte ska kunna övertyga mig själv om att det är fantasi.

 

 

 

Listetta

Anne, så som hon såg ut år 1920
Anne, så som hon såg ut år 1920

Ingen bok har gjort sådant intryck på mig som Anne på Grönkulla. Jag fick den av min mor, det var den första svenska upplagan tryckt 1920 och den var redan gammal när jag läste den på 50-talet.

Hur någon kan skriva så har alltid förundrat mig. Och som så ofta vill man veta: varifrån kom denna oerhörda glädje hos författaren? Men jag har inte tagit reda på något om L M Montgomery, det är som om den underbara beskrivningen då skulle lösas upp.

Den har ungefär samma utgångspunkt som historien om en man som hittas i djungeln, där han gömt sig sedan första världskriget. Som Dostojevskijs Idioten eller huvudpersonen i filmen Välkommen, Mr Chance, och många fler. De som bestämmer samhällets regler visas upp i all sin skröplighet. Anne har bott på barnhem länge och har inte stora kunskaper om normer som gäller utanför.

Annes fantasi är outtömlig och känslorna utan gräns: från att döpa om saker i naturen som hon blir  hänförd av till långa tal i stället för en enkel ursäkt, från flera dagars djup sorg över en förlorad vänskap till en jublande himmelsk lycka över att få ha en liten tebjudning utan vuxna. Tänk då att hennes ordflöde helt stannar av då hon blir förorättad av Gilbert. Hon talar inte till honom på flera år, trots att han ångrar sig djupt. I stället tävlar de om vem som är bäst i klassen. Det är kärlek!

Jag har inte Annes egenskaper, nej, långt därifrån. Men jag har läst boken så många gånger att jag är säker på att jag blivit lite mer fantasifull, säkert duktigare i skolan och en aning mera målmedveten än jag hade varit utan henne. Det enda som gör den föråldrad för nutida unga i vårt land är att värderingarna har ändrats. Men det gör inget. Det finns nya jobbiga värderingar. Alltid.

 

 

En kvinnas karriär

En kvinnas karriär i slutet på 1800-talet började oftast med att hon flyttade hemifrån för att bli piga. Slutmålet var att få en egen familj, ett eget hushåll att bestämma över. Om det var så för min mormors faster, Margareta Eriksdotter, får vi aldrig veta.  Men att döma av hennes strävan att komma till allt bättre tjänster satsade hon på jobbet i första hand.

Hon föddes 1857 i Nyhyttan utanför Hedemora som femte barn till Eric Matsson och Anna Hinricsdotter. Efter henne föddes ytterligare tre barn i familjen. När hon var sexton år flyttade hon hemifrån och var piga hos familjer på bruken runt Hedemora. I regel stannade hon två år på vart ställe.  Hon klättrade uppåt, titlarna på hennes arbetsgivare blev allt finare. Utan tvivel strävade hon att komma till staden, där lönerna var högre och det var en himmelsvid skillnad när det gällde arbetstider och bekvämligheter.

Det tog nio år innan hon till slut  fick en tjänst hos storskifteslantmätaren i  Hedemora. Hon var duktig och pålitlig, det kan man räkna ut. För 1884 fick hon tjänst hos lektor Pettersson i kvarteret Hervor i Uppsala. Hans hustru hette Silfversparre och var från Hedemora. Tydligen var det så bra Margareta kunde önska sig, för hon stannade kvar. Järnvägen mellan Uppsala och Borlänge blev klar 1881 och det var den som gjort det möjligt att ändå kunna komma hem om hon behövdes av familjen.

Efter sex år händer det något! Plötsligt flyttar hon till Islingby i Stora Tuna. Till skomakare Anders Jansson.  I november 1890 står hon skriven hos honom och en månad senare gifter de sig.

Vad hade hänt? Av kyrkboken framgår att Anders hade bott i Norn samtidigt som Margareta. Hennes lillasyster Hedda var piga hos skogvaktare Berglund. Skogvaktarens dotter Matilda gifte sig med Anders och de fick fyra barn i Norn, varav två dog. Anders och Matilda flyttade till Islingby. De hade en piga och en skomakararbetare. De fick ytterligare två barn.

en gränd på Norns bruk
En gränd på Norns bruk på 1990-talet

Året innan Margareta kom drabbades familjen av en stor tragedi. Tre av deras barn dog. Två diagnoser står i kyrkboken: hjärnhinneinflammation och lunginflammation. Och så, i februari 1890, dog också Matilda. Lungsot hade läkaren sagt. Pigan och arbetaren var inte kvar. Anders var ensam med en nioårig son.

Alla familjer i Norn, Ingvallsbenning, Turbo, Nyhyttan, Prästhyttan och däromkring kände varandra. Matilda och Margareta var födda samma år: 1857. Det kan vara hennes syster Hedda, som skriver till Margareta och berättar och ber henne göra en kristlig gärning. Men det kan ju också vara så att Anders själv tar tåget ner till Uppsala för att be Margareta komma till Islingby och hjälpa honom. Kan det ligga någon historia bakom, t ex att Margareta varit förälskad i Anders och sedan inte ville ha någon annan? Eller var Matilda och Margareta bästa väninnor?

Ja, sådant får vi inte veta. Men något annat är intressant. Anders barn är odöpta. Redan två av de barn Matilda och han fick i Norn är odöpta. Mellan 1881 och 1885 blir de baptister, så tror jag. Kan Margareta också ha anslutit sig till baptisterna? De var starka i Uppsala. Fanns det en liten grupp som erkände sig till läran redan i Norn?

Margareta och Anders fick sju barn från 1891 – 1899. Inget av dem döptes och i kyrkboken har den första prästen valt att inte skriva deras namn. Men nästa präst gjorde det och vi får veta att gossarna heter Edvard, Bernhard, Ruhard, Gerhard och Gotthard. Var då Anders från något annat land? Nej, en undersökning av kyrkböckerna visar att sedan slutet av 1600-talet har de bott i Sverige och har typiskt svenska namn. Förklaringen kan vara att namnen är inspirerade av kända baptister.

Ännu har jag inte undersökt hur det gick för dem efter år 1900. Eller hur det gick för deras barn. Inte heller har jag sökt i baptisternas arkiv. Sådan är släktforskningen, man vill alltid veta mer. Minsta lilla tråd vill man dra i för att kanske hitta något som kastar ytterligare ljus över ett levnadsöde. Släktforskning tar tid, det dyker alltid upp nya frågor i ett enda sträck – och människorna tar heller aldrig slut. Den som ger sig in i det måste räkna med att bli fast helt enkelt.

Norns kapell
Norns kapell

Längtan eller inte längtan

Något är annorlunda i år. Jag har inte öppnat frökatalogen ännu. Jag vågar inte. Förty: jag har inte glömt hur det var i somras. Så många växter, så många land, så många gångar, träd, gräsplättar och hallonsnår. En krusbärsbuske, två vinbärsbuskar. Så underbart det var att gå omkring och se på ordningen, strukturen, det frodiga, det bördiga!

hemsidan gården 2

Nej, jag har inte glömt – den här gången har jag inte glömt. Hur jag till slut längtade till vintern, den långa lata årstid, då man har gott om tid. Man sitter i timmar framför datorn, sitter i bästa fåtöljen och läser in sig, men hugger, sågar och snickrar sina texter, filar på orden. Inget stör, eldarna sprakar så rofyllt och ger liv åt det ensamma arbetet.

För jag var fånge. Växterna ville ha ljus, de ville ha vatten, de ville inte ha konkurrens av ogräs, de ville bli ansade och tjuvade, de ville att man skulle ta deras bönor och skockor och rötter och frukter, nypa deras doftande grenar. Man skulle koka och safta och sylta och rensa och förvälla och torka, lägga in, frysa in. Helst äta var dag rödbetor, morötter, bönor, ärter, tomater och aubergine. När jag till slut kunde rensa slut på det ena landet efter det andra, började jag drömma om frihetens tid: den tid då inget växer.

Men hur har det varit nu då? En höst som varade ända fram till jul. Tre timmar sol. Visst har eldarna levt sitt liv. Men det är då bara tack vare att jag har hämtat ved i ett kör, tänt dem, passat dem, tagit ut askan, lagt in ideligen, skjutit spjäll fram och tillbaka, lyssnat på vinden, på vädret, på regnet eller snön – ibland brinner det ut på nolltid, jag har glömt skjuta in spjället, det händer att jag glömmer lägga in, jäklar, får tända igen. Och så där håller det på dag ut och dag in. Eldarna, de är som tre barn att passa, rätt vad det är flyger man upp och skyndar fram till luckan, öppnar den försiktigt och kikar in, ack nej, skit också, det har slocknat.

Det kan bli för hett. Är det riktigt kallt ute, då har jag datorbordet nära den bästa kaminen, för om jag sitter i kakelugnsrummet, då får jag frysa i flera timmar. Men kaminen blir fort het, svetten rinner, jag får flytta alltihopa till en annan plats, en lagom ljummen. Ännu, efter tjugo år, har jag inte hittat denna plats, den finns alltid på ett nytt ställe. Jag är fängslad, instängd. Om jag vill åka någonstans måste jag ha blåeldat för att få upp värmen, sedan vänta tills det brunnit ut så jag kan stänga spjällen. Annars blir det utkylt. När jag kommer hem känner jag genast innanför dörren hur det står till: måste jag börja med att elda eller kan jag vänta en stund?

Så nu, när jag sitter här med frökatalogen och knappt vågar öppna den, vill jag påminna mig om förra sommarens slaveri. Och min längtan till något som inte var det minsta realistiskt. Så nu ska jag inte längta till våren med förodlingar och flytt av hundratals plantor ut och in, de små liven som inte tål kyla, inte blåst, inte hetta. Som små barn ska de passas. Inte heller till sommaren, då jag var dag ska ligga och rensa ogräs. Därför bävar jag när jag öppnar katalogen. Lindbloms Frökatalog, så passande namn: lindar och blommor.  Men jag säger mig: det är inte sunt att längta till vintern, den fasansfullt mörka och långa tid som jag just har stigit ut ifrån. Jag vet ju att den inte kommer att rädda mig på minsta sätt. Så inga odlingar i år! Eller?

hemsidan gården

Starta upp återställningen

golvlampaJanuari kan vara den deppigaste av månader. Men den kan också bära med sig en ljuv föraning, som i år, ett löfte om något.

I går fick jag plötsligt sådan lust att starta upp, börja på, sätta igång. I mitt fall brukar det oftast vara att återskapa. På min vandring genom huset föll blicken på golvlampan. Den som i flera år har fått mitt inre att splittras och rasa nedåt fötterna, på grund av det dåliga skick den har befunnit sig i. Nu är det dags, tänkte jag och slet bort banden, yttertyget, fodret, de vita lindade banden kring stålstängerna.

Jag vet precis när jag gjorde det förra gången, för när jag satt på golvet och sydde de täta stygnen, och tog ut en knappnål i taget av de tusende, då kröp sonen in i den om och om igen. Slutet på 1970-talet.

Säkert var det samma vinddrag i januari som den gången fick mig att åka till en lokal mitt emellan Norra Bantorget och Sveavägen och lära mig den ofattbart krångliga konsten att renovera en golvlampa från 1800-talet. Tyget, det fanns på Buttericks: lampskärmstyg hette det bara, så vitt jag minns.

Var dag hoppade lampskärmen omkring i baksätet på min folkvagn, fram och tillbaka till kiosken på Lidingö, där den stod på glassboxen.golvlampa2

Säkert kommer det att ta mig flera år, som förra gången. Mitt senaste barnbarn kommer att vara i den åldern att hon kryper in i den och jag skriker: Nej! Och Buttericks har ingen tygavdelning längre. Om skärmen blir klar någon gång, då ska sonen få lampan och när han är 80 år, då är det dags att renovera den igen.

Att bana väg

Fyra gånger har jag gått upp till skogsbrynet och fått en smal men ostadig väg genom snötäcket. När jag köpte en schäfer för länge sedan såg jag för min inre syn hur jag skidade över åkrarna, medan hunden tog vidderna omkring mig i stora språng. Så blev det inte. En gång försökte jag och när jag mödosamt tragglade framåt gick han efter mig i spåret.
Men den här lilla nya hunden, Golden Retriever, ja, kanske inte så liten för många, han är redan uppe i skogen när jag sjunker ner i mina första steg. Det är som han flyger, och han älskar det. Han vill inte gå på upptrampade vägar, nej i lössnön, där är han hemtam.
I morse gick jag kanske för fjärde gången och tänkte: nu ska jag öka på så jag kommer på stigen upp i skogen, till slut har jag fått tillbaka min runda. Jag följer bara hundens spår, inte vet jag hur det kommer sig att han vet var stigen går när allting är en enda stor yta av snö.
Hur som helst, jag tog i och gick i mina fårskinnsfodrade stövlar inköpta på Granngården för så där tio år sedan, tre storlekar över min normala för att jag inte ska behöva böja mig när jag kliver i och ur dem.
När jag väl kom upp i skogen, ovanför den ostadiga väg jag fått upp, skogen såg jag: här har någon gått. Vem kan det vara som kom stövlande? Fotspåren verkar så lugna och trygga, jämn lunk. Jag tog en i taget av dem som skulle kunna går här och jämförde:: en går utåt med ena foten, han är det inte, tre har hund och det finns inga hundspår. En kvinna utan hund, men hon har mindre fötter. Och så motionären, men han går med stora kliv. Nej, jag kunde inte komma på det, men jag blev förtjust i fotspåren, fin person som varken stannar eller jäktar, tänkte jag.
Så upphörde spåren plötsligt bara så där. Jag såg mig omkring, jag funderade. Kors då, det var jag själv som gått där, jag hade glömt att jag faktiskt hade varit upp en bit. Då blev jag lite stolt över att jag är lugn och trygg och går i en jämn lunk. Medan hunden är långt före.

Irene Ljungkvist – Journalist, författare, kulturtant

%d bloggare gillar detta: